The Glitch
2020 var året då vi intalade oss att det inte gjorde något att Kejsaren var naken…
…så länge inte webbkameran var påslagen i videomötet.
2020 var året då vi intalade oss att ett digitalt möte, en live-streamad konsert, en digital konferens eller en digital AW skulle vara lika mycket värd som som sina fysiska motsvarigheter.
Jag sitter framför datorskärmen och föreläser för 55 runda, olikfärgade cirklar med initialer. Det finns även en tecknad profilbild, ett fotografi av en kille i studentkostym och så hon som alltid har kameran på. Tack till hon som alltid har kameran på. Samtliga cirklar är muteade och responsen är för närvarande lika med noll. När jag tystnar mellan två meningar så suger vakuumet luften ur rummet.
- Hallå? Hörs jag nu? Kan ni höra mig nu?
Det är Teams men skulle nästan lika gärna kunna vara Zoom. För hundrade gången i år försöker jag gissa hur det jag säger och visar landar hos dem på andra sidan. Jag gör incheckningar, utcheckningar, mentimeterövningar och virtuella handuppräckningar. Jag gör minutiöst utformade spel och quizzar för att maximera engagemanget. Och jag gör övertydliga scheman. Jag har talmanus för kundworkshops och jag dekorerar rummen så att de ska bli inbjudande. Allt för att skapa engagemang. Allt för att mottagaren inte ska zooma ut.
Denna gång är det dubbla klasser Experience Design-elever på en yrkeshögskola som sitter på andra sidan. Och upplever…
…ja, vad upplever de egentligen? De visar med en liten prick hur de mår och känner. Jag får lita på det… I större delen av mitt vuxna yrkesliv har mitt fokus varit på användarupplevelsen. Jag har varit verksam i digitaliseringsbranschen sen 2003. Men även om det är teknik och digitala system så har det först och främst handlat om att sätta människan och hennes beteenden, behov och upplevelser i centrum.
Och om vi ska gå till kärnan med vad det innebär att leva och vara människa kan vi väl vara överens om att det, lite förenklat, handlar om en räcka positiva eller negativa upplevelser. Var finns hindren och möjligheterna? Vad är målen och drivkrafterna? Och om man ska designa för “digitala” upplevelser: Var sker interaktionen via de digitala stöden och var sker den i direktkontakt mellan människor? Och hur mycket filter tål vi egentligen? Hur fattig kan en upplevelse vara innan den slutar att engagera?
För att upplevelsen ska bli så komplett som möjligt måste vi tänka utanför skärmarna. Utanför den digitala boxen. Vi behöver titta på och förstå? Hela kontexten. Var befinner sig användaren? Vad är det för något utöver det digitala som påverkar vår upplevelse?
2020 och konsekvenserna av pandemin har tvingat oss att utforska alternativ till det fysiska mötet. Och visst är det bra att vi jobbar på att förbättra upplevelsen i digitala medier på alla tänkbara sätt. Att den uppvärderas och uppgraderas. Men vi får inte glömma att själva upplevelsen i slutänden är allt annat än digital och beroende av så många parametrar som vi inte alltid kan påverka.
För det första:
Mottagarens kapacitet. Oavsett hur bra uppkoppling eller fancy teknik vi har på avsändarsidan så kommer mottagarens upplevelse alltid att färgas av de begränsningar som finns där. Har hen slagit på ljudet? Finns en fungerande kamera? Är vyn inställd så att presentationen syns? Det handlar om allt från möbler, miljö, ljud och bild — till andra fysiska komplement. Ibland kan man även fundera på om mottagaren ens har stigit upp ur sängen. Och vad det isåfall har för betydelse för engagemanget.
För det andra:
Avsändarens kapacitet. Trots att jag jobbat med digitalteknik i 18 år så brottas jag fortfarande med set-upen i Teams. Och där är det inte bara mig det hänger på. Som Mac-användare kan jag, i skrivande stund, t.ex. inte dela datorljud över Teams. Och skärmdelning vid presentation online kräver lite kreativ problemlösning. Jag har i vissa videokonferenssituationer, t.ex. om jag ska hålla presentationer, riktig dålig kontroll över delningen av mitt innehåll. I vissa lägen behöver jag hålla på och trassla och konfigurera speciallösningar och hoppa ut och in igen i mötet för att de ska vara möjligt att dela innehållet som jag vill dela. Att se både mina presentationsanteckningar OCH övriga deltagare och reaktioner kräver 3 bildskärmar och tungan rätt i mun för att komma i närheten av rätt upplevelse. Jag har investerat i studiobelysning och greenscreen, och ett bättre headset för att höja upplevelsen i hela kedjan. Men samtidigt har jag som sagt minimalt kontroll på hur det laggar hos mottagaren.
Charmen i det personliga mötet går till stor del förlorad i den digitala överföringen. Att bara träffa projektdeltagare, eller elever, online tar bort en hel dimension. Och om jag personligen får välja så kommer jag antagligen att fortsätta prioritera det fysiska mötet efter pandemin. Åtminstone för relationsbyggande möten och uppstarter. Så man har med sig de nyanserna in i det digitala vidmakthållandet av relationen i det fortsatta arbetet. För om det personliga mötet är luften vi andas så är digitaltekniken i många fall ett sugrör som vi och våra mottagare tvingas andas igenom. Och kallprat blir bara kallprat utan de varma subtila undertonerna, intimiteten och blickarna som fyller i luckorna.
Som före detta scenskådespelare så trivs jag utmärkt i det fysiska rummet. Och även om jag jobbar mycket med engagemanget och digitala verktyg för interaktivitet online så finns det ingenting som riktigt slår det fysiska mötet. Vad vi än säger.
I Platons grottallegori är våra liv och upplevelser som skuggorna från elden på grottväggen. Och i moderna filosofers simulationsteori (som bl.a. filmen the Matrix vilar på ). Där är tesen följande: OM vi tror att vi någon gång i framtiden kommer att kunna skapa datasimulationer som är så verkliga att går att skilja dem från verkligheten — ja då är sannolikheten stor att vi redan gör det.
Och jag inser att vi genom att göra allting mer och mer digitalt hamnar allt längre ifrån oss själva och vårt faktiskt medvetande. Åtminstone den upplevelse vi har av oss själva som en kropp i relation till andra. Detta är för mig en viktig, viktig dimension. Kropp, fradga, andetag. Hur vi upptar luft i rummet och lyssnar in varandra i lyhört samförstånd eller känner av ordlöst skav i relationer så att vi faktiskt kan konfrontera och hantera det. Samma känsla som när man står på en scen inför en publik eller när man sitter i publiken och delar en upplevlese med andra. Din hostning är en del av upplevelsen och den påverkar de övriga i salongen såväl som den som står på scenen. Ett muteat vakum tar bort en del av den upplevelsen.
Digitala möten gör oss till skuggor av skuggor av skuggor. Och i allt högre grad blir vi till simuleringar och avatarer av våra verkliga fysiska jag. Om det är så att vi redan lever i en enda stor datorsimulering så är det väl nästan lite paradoxalt att vi nu är helt hänvisade till att kommunicera via digitala verktyg? Det är som ett hack i maskineriet på många sätt. En app i en app. Och ett glitch i kärnupplevelsen där vi nöjer oss med det näst bästa. ”Nästan lika bra som the real thing” men med en lite ohemul och obekväm känsla av något inte riktigt stämmer.
Manipulera mig i 3D — Lek med min virtuella avatar
Så jag vet inte vad ny tycker — men jag tycker att det ska bli härligt när vi kan ses i världen där vi INTE kan mutea ljudet och stänga av kameran. Om Kejsaren är naken så får hen väl vara det. Jag längtar till köttvärldens obekväma stämning. Och till det nervösa fnisset. Åtminstone i relationsbyggandefasen. Kom tillbaka obekväma fikarumskallprat och fumliga hallkonversationer. Kom tillbaka möten i tyst samförstånd och ordlöst mingel i klassrum som inte är breakout-rooms. Men tills dess:
- Slå på kameran
- Ta initiativ till interaktivitet
- Inred de digitala rummen
- Förbered engagerande interaktivitetsmöjligheter
- Använd humor och lek digitalt
- Gör tydliga in- och utcheckningsrutiner med visuella verktyg
Jan Bidner ör UX-strateg, Gamificationexpert och certifierad Designsprint-facilitator. På fritiden är han musikartist och motvillig hundälskare.
Han driver egna företaget Bidnerdonethat och jobbar med kunder som:
- Changemaker educations
- Länstyrelsen i Västerbotten
- Sveriges Lantbruksuniversitet
- Sollefteå kommun
- etc
OBS! Under våren släpps boken “Mitt analoga jag i en digital värld” där Jan medverkar som en av flera författare som belyser digitaliseringen ur olika mänskliga perspektiv. Följ gärna boken och bevaka utgivningen på Facebook: